När jag steg upp idag på morgonen så gick jag direkt fram till fönstret, drog gardinen åt sidan och fick syn på en enorm stad full av liv, rörelse och enorma höghus och byggnader. New York. Vi var framme. Äntligen var ordet. Resan igår var minst sagt lång, varm och otroligt jobbig efter ett tag. Men jag fixade det. Jag är ganska förvånad över att jag klarade att sitta still så pass länge som jag gjorde. För er som känner mig vet ju att jag har grymt svårt för det där. Två timmar i bil till Landvetter, väntetid på flygplatsen, 2 timmar på flyg till Frankfurt, ca 8 timmars väntetid på flygplatsen där, 9 timmars flygtur till New York och till sist ca 1,5 timmars taxi-resa till hotellet. Vi däckade i säng allihop. Förväntansfulla inför morgondagen. Dock mådde man inge vidare då kan jag säga. Varm, yr, illamående och allmänt konstig i kroppen av att ha suttit stilla så pass länge.

Efter en härlig dusch och en typisk amerikansk frukost på hotellet, satte vi oss på bussen in till centrum av New York. Människor av alla dess slag, bilar, limousiner, bussar, de där gula taxibilarna som man sett i filmerna. Skolbussarna likaså. Tutande, skrikande, pratande människor och en massa musik överallt. Jag hade förut inte kunnat föreställa mig hur stort allt faktiskt är förrän nu, då jag sett det.

Började även fundera på hur jag gått och sagt att jag inte längre vill gå hem själv på kvällarna hemma i byn. För att man inte längre vet vad för folk som kan vara ute så sent på helgerna. Men här. HÄR. Jag skulle nog inte ens våga gå ute även om jag hade ett helt gäng med kompisar omkring mig. Ni kanske hajjar skillnaden då.

Trafiken är ofattbar. 12 miljoner människor kanske ni visste om. Att det faktiskt är så många som bosatt sig här i New York. Men det kändes som att nästan varenda en utav dem var ute både idag och igårkväll då vi var på väg till hotellet. Ändå så sade taxichaffören att det var helt vanligt. Sanslöst hur mycket folk som ska till olika ställen på en och samma gång, vilket som gör att det är en sådan grym trafik ute bland resten av allt folk som ska över alla miljontals övergångsställen. Jag gick nästan och blundade, för att det i många lägen var så nära, att det skulle smälla.

Mamma, pappa och Ida ligger nu och vilar. Även jag känner att tröttheten börjat hitta sig fram igen. Sitter här i väntan på att maten ska plinga på dörren och att Julia ska dyka upp. JULIA. Syrran, som jag ska få träffa, första gången på 4 månader! Längtar.

Nu blir det snart käk.
Har beställt pasta med kyckling och tomatsås.
Ja, jag har redan tröttnat på allt vad hamburgare, pizza och coca cola heter.
Amerikanare och matvanor.
Shit, alltså.


Imorgon drar vi nog in till centrum igen.
Då med Julia också. Skoj!

(Har tagit en hel del bilder idag, ska försöka lägga in dem senare så att ni får se)



Vi hörs! ♥



/J.C♥