Jag är rädd för världen...

Rädd för allt i den.
Allt runt omkring.
Rädd för livet.
För att det en gång ska nå sitt slut.
Rädd för omgivningen.
För att en dag förlora dem, en för en.

Var tar världen vägen?
Jag har ingen aning.

Men jag är rädd.
Så rädd.
Att förlora, de jag älskar.

Igår grät vi. Igår ville vi själva försvinna. Slippa lida. Slippa tänka på dig och på hur mycket värre din familj/släkt och de allra närmsta vännerna till dig mådde. Igår kom chocken. Den ofattbara chocken som ett slag i ansiktet. Varför du? Varför nu? Varför, varför, VARFÖR? 16 år och hela livet framför sig. Det är bara ett år sedan en annan kille från byn lämnade oss i en enorm sorg. Inte trodde någon att det skulle bli du som blev den nästa.

Igår skrek vi. Vi hade fått nog av tystnad, tårar och smärta. Vi svor högt, över samhället. Om ni hörde oss, så var det vi. Vi som fått nog av orättvisa och slut på tårar. Vi som besökt kyrkan för att minnas vår Gustaf. Vi som tänt flera ljus och lyktor för honom. Vi som varit på Hemköp och köpt godis för att muntra upp oss själva, utan att lyckas. Igår var ingenting ätligt. Igår var det ingen vanlig fredag med sin härliga glans av ledighet och lycka.

Igår fungerade ingenting.


Jag förstår inte. Kan inte. Vill inte.




Kan ni lova mig en sak?
Stanna hos mig, vid min sida.
Håll mig i handen.
Föralltid.
♥


http://www.youtube.com/watch?v=8zEGU3MobmE



/J.C♥

hur dog han ?

<3

<3